Hej!

Det tar en lång stund innan vännerna kommer på en lösning. Till slut är ritningen klar och Wan börjar bygga svavelinfångaren eller Den magiska uppsugaren som de kallar den.

Äntligen är den färdig! Det ser ut som en dammsugare med ett munstycke längst fram som kan suga in några droppar svavelsyra. De behöver endast några droppar.

– Bra gjort allesammans, säger Zen. Svavelsyra är väldigt giftigt och kan lätt börja koka så det är bra att vi bygger in en behållare med vatten som vi kan pumpa in syran i.

Wan sänker ned munstycket i ett moln och efter en kort stund har han sugit upp tillräckligt med svavelsyra. De kan nu pricka av den andra ingrediensen på listan.

– Nu måste vi vidare, säger Leia. Nästa stopp blir Merkurius!

De hinner inte åka så långt innan de känner att det börjar bli väldigt varmt. På resan mot Merkurius kommer de allt närmare solen.

– Jag måste nog byta om till shorts, säger Leia, det är väldigt varmt här.

– Det bubblar ordentligt på solens yta, säger Obi och pekar.

– Titta bort Obi! Man får aldrig titta direkt på solen, våra ögon klarar inte det. Ljuset är för starkt. Det hjälper inte ens att ha solglasögon, vi måste sätta på oss glasögonen som Wan har när han svetsar, säger Leia bestämt.

Det bubblar ännu mer på solens yta och plötsligt slungas ett stort moln av eld rakt ut i rymden.

– Se upp och håll i er, skriker Wan, och styr rymdraketen snabbt åt höger.

– Det är solstormar, säger Zen, explosioner på solens yta. De är vanliga på solen. Ibland, men inte så ofta, slungas de i riktning mot jorden och kan orsaka strömavbrott. De är också orsaken till att vi ibland får de vackra norrskenen. Wan, ta oss härifrån så att vi inte blir träffade!

Det slungas ut fler och fler eldmoln från solen. Wan styr så gott han kan för att de inte ska träffas. Ska de klara sig?

Det är som att solen blivit riktigt arg på Leia och björndjuren för det kommer nya farliga eldmoln mot dem hela tiden.

– Styr bort oss, styr bort oss från solen, skriker Leia.

Wan kämpar allt vad han kan för att styra bort Örnen från solens yta och till slut lyckas han.

I raketens fönster får de äntligen syn på planeten Merkurius.

– Vilken skillnad mot solen, säger Obi. Här är det alldeles grått och kallt. Är inte det lite konstigt då Merkurius är den planet som är allra närmast solen?

– Jo, svarar Wan, men det är bara på den sida som är vänd bort från solen som det är kallt, nästan – 200º C. På den sidan som är vänd mot solen kan det bli mer än +400º C.

– Det tar 365 dagar för jorden att åka ett varv runt solen. För Merkurius tar det bara 88 dagar att göra ett helt varv, berättar Zen. Det gör att om du bodde på Merkurius så skulle du hinna fylla år nästan fyra gånger på ett jordår. Vad skulle du tycka om det Obi?

– Det skulle jag älska, utropar Obi och börjar genast att fantisera om födelsedagstårtor och massor av presenter.

Leia har tagit fram den hemliga listan på alla ingredienser de behöver för att tillverka tomtens raketbränsle. – ”En halv skopa damm från Merkurius” står det, säger hon. Den här planeten ser precis ut som månen, fortsätter Leia. Jag sätter på mig rymddräkten igen så får ni fira ned mig så jag kan hämta lite Merkuriusdamm.

Björndjuren tycker att Leia är riktigt modig där hon hänger ovanför planetens yta medan hon försöker samla in lite damm. När hon kommer tillbaka till rymdraketen säger hon ”Vet ni vad, jag såg inte ett enda fotavtryck på ytan. Jag tror inte att tomten varit här. Var kan han vara?”

Leia och björndjuren är riktigt oroliga för tomten. De har nästan glömt bort honom i sin jakt på ingredienserna till det hemliga raketbränslet.

– Bäst att sätta fart mot nästa planet, säger Wan. Ju fortare vi hittar alla ingredienser desto fortare borde vi hitta tomten. Nästa stopp blir Jupiter!

Wan sätter autopiloten på högsta fart. De far förbi Venus och närmar sig jorden så snabbt att de inte ens hinner säga hej till sin egen blågröna planet innan de fortsätter mot Mars. De vinkar snabbt till Zens kusin Elin Mask när de far förbi den röda planeten och sätter kurs mot Jupiter.

Plötsligt börjar raketen att rycka. Den åker åt ena sidan och sedan åt den andra. Leia trillar ned på golvet, Zen glider in under bordet och Obi får en hög med böcker i huvudet. Vad är det som händer? Autopiloten styr raketen åt ena hållet, sedan åt andra hållet. Har den blivit tokig? Wan rusar fram för att koppla bort autopiloten och själv styra raketen.

– Vi har hamnat mitt i asteroidbältet, utropar Wan. Vi är mitt mellan Mars och Jupiter. Hur kunde jag glömma bort det?

Leia och Obi ser ut som att de inte fattar någonting så Zen förklarar: Tittar ni på en karta över vårt solsystem kan ni se att det finns ovanligt mycket rymd mellan planeterna Mars och Jupiter. Det ser nästan ut som att det skulle få plats en till planet just där men det finns ingen. I stället finns massor av asteroider.

– Asteroider! Du menar stora stenblock som svävar omkring i rymden? frågar Leia

– Precis, asteroidbältet ligger mellan Mars och Jupiter och bildar en ring runt solen. Där glider stenblocken eller asteroiderna som de också kallas runt, runt, säger Zen.

Hittills har flera hundra tusen asteroider hittats i asteroidbältet. Den asteroid som är störst är Ceres, den är nästan 100 mil från kant till kant. Ceres är ungefär lika stor som 9 000 Globen (som är världens största runda byggnad och som finns i Stockholm). Den är så stor att den kallas för en dvärgplanet. De minsta asteroiderna är cirka 10 meter. En del asteroider har även sina egna små månar. Det finns asteroider och asteroidbälten på andra ställen i vårt solsystem också men asteroidbältet, eller huvudbältet som det också kallas, är störst.

– Vi är nästan ute ur asteroidbältet nu, säger Wan med en lättad suck. Det var nära ögat.

Nu när Wan tagit över spakarna åker rymdraketen lugnt och fint förbi det ena stenblocket efter den andra.

– Det är lite mystiskt varför asteroidbältet finns just här, säger Leia. Jag undrar varför?

Rymdraketen Örnen och vännerna fortsätter sin resa mot Jupiter. De har precis lämnat det mystiska asteroidbältet bakom sig. Leia har suttit och funderat en lång stund på varför det inte finns en planet där utan bara stenblock.

– Nä, jag kan inte komma på varför det är ett asteroidbälte där, säger hon.

– Då ska jag berätta vad forskarna tror, säger Zen. Först trodde de att det har funnits en planet där men att den har blivit förstörd. I så fall är stenblocken eller asteroiderna resterna av den planeten. Nu har de ny kunskap. Numer tror de att månar och planeter skapats genom att stenbitar i rymden kraschar in i varandra. Då klumpar de ihop sig till just månar och planeter. Forskarna tror att de asteroider som finns i asteroidbältet aldrig krockade med varandra och att det är därför det aldrig bildades någon planet där.

– Titta! Obi ropar till.

De kommer allt närmare en gigantisk jätteplanet. De närmar sig Jupiter, den största planeten i vårt solsystem. Hela planeten består av gas.

– Dags att vara försiktiga igen, säger Wan. Det finns massor av månar runt Jupiter, 79 stycken. De vill vi inte krocka med. Jupiter har också en väldigt stark strålning runt sig. Om vi kommer för nära kan rymdraketen sluta att fungera…

– Jupiter är ju en enda stor gasplanet, om Örnen slutar fungera kan vi bara åka rakt igenom, säger Obi nöjt.

– Tyvärr är det inte så enkelt, säger Wan. Om Örnen slutar fungera och vi faller in mot Jupiter kommer vi att brinna upp. Så jag tycker att vi håller oss en bra bit från Jupiter!

– Men hur ska vi få tag på en lagom stor sten från Jupiter om det är en gasplanet? undrar Leia som precis läst på lappen med det hemliga receptet att de ska hämta en sten från Jupiter.

Det är en mycket bra fråga och ingen av dem har något svar.

– Jag ringer till min kusin Elin Mask, hon måste veta, säger Zen och tar fram sin telefon. Efter några minuters samtal stänger Zen nöjd av telefonen och säger: ”Elin hälsar att om vi beger oss till Europa hittar vi det vi söker”.

– Europa, frågar Obi tvivlande. Ska vi åka hem till jorden igen menar du?

– Nej, det behöver vi inte göra, säger Zen och skrattar. Vi letar bara upp den fjärde månen, säger han.

– Nu fattar jag ingenting, suckar Obi

Obi har rätt när han tänker på jorden då han hör namnet Europa. Den världsdel som Sverige är en del av heter Europa. Men det finns också ett Europa i närheten av Jupiter. Jupiters fjärde största måne heter Europa. Vännerna gör sig redo att leta upp månen.

– Innan vi lämnar Jupiter ska jag visa er något spännande, säger Wan. Titta på den där stora fläcken på Jupiter. Det är en jättestorm. Den är lika stor som tre jordklot och den kan ha pågått i nästan 400 år.

– Jag vet också något om Jupiter, säger Leia. Om det gick att stå på Jupiter skulle jag väga 2,5 gånger så mycket som jag väger på jorden. Jag skulle väga 100 kg!

– Jag vill också säga något om Jupiter, men….jag vet ingenting, säger Obi och skrattar så att han trillar av stolen

– Men det vet jag, säger Zen. Om något år så kommer forskarna att skicka en rymdsond som heter JUICE till Jupiter. Det kommer ta nästan sju år för rymdsonden att ta sig dit och när den kommer fram ska den undersöka bland annat månen Europa. Två av instrumenten som JUICE ska använda är byggda av ingenjörer och forskare i Sverige.

Örnen lämnar Jupiter och beger sig mot månen Europa. När de närmar sig får de se att ytan är nästan helt slät. Månen är täckt av is. Under istäcket kan det finnas vatten. Om det finns flytande vatten kanske det kan finnas liv där. Leia och björndjuren ryser lite av spänning. Tänk om de ska få se något levande där nere...

För att komma åt en lagom stor sten behöver de borra sig igenom Europas istäcke. Wan fäller ut borren som sitter på rymdraketen. Han borrar ett hål i isen, det går långsamt för isen är tjock. Till slut får han upp en bit sten.

– Uppdraget slutfört, säger han precis när himlen lyses upp av ett starkt ljussken.

– Vad är det där? säger Leia undrande.

– Det är ju lucia idag, kanske kommer någon för att lussa för oss, säger Obi hoppfullt. Jag är allt bra sugen på några pepparkakor och lussebullar.

– Nä, jag tror inte att det är Lucia som kommer på besök, säger Zen stillsamt och tittar ut i rymden.

– Det är en hårig stjärna, det är vad det är, säger Zen.

– Hörde jag verkligen rätt, sa du en hårig stjärna? frågar Leia och skrattar så mycket att hon får ont i magen. Vad är det för något?

– Det är en komet. Ordet komet är latin och det betyder hår, förklarar Zen. Förr i tiden tyckte man att kometens svans såg ut som hår. Kometer kan visa sig ganska plötsligt så förr i tiden när de plötsligt dök upp på himlen trodde man att de var ett tecken på att något dåligt skulle hända…

Leia slutar med ens att skratta och ser orolig ut.

– Men så är det väl inte? Den är så fin, inte kan väl det betyda att något otäckt ska hända? säger hon tyst.

– Kometer består av fruset vatten och frusna gaser. De är som jättestora frusna snöbollar. Leia, du är väl inte rädd för snöbollar? frågar Obi.

– Nej, det är jag inte, svarar Leia.

– Du kanske ska prova ett ”kometpiller”? fortsätter Obi. För ungefär hundra år sedan såldes ”kometpiller” till kometrädda människor. Pillren skulle rädda dem när en komets svans passerade jorden.

– Äsch, det är bara lurendrejeri med det där pillret, fnyser Leia.

Det finns många kometer som färdas i vårt solsystem. De färdas runt, runt i ovala banor. För vissa kometer kan det ta många tusen år att färdas ett helt varv runt solen. Det är när de rundar solen som de är lättast att se. Ju närmare solen de kommer desto mer smälter de. Det är då det ser ut som att de får en svans.

Leia tar upp en lapp ur fickan. Hon tycker att det är dags att låta kometen fortsätta sin resa runt solen på egen hand och att de själva ska tänka lite mer på att hitta ingredienserna och jultomten.

– Diamanter! Vi ska hitta diamanter på Saturnus, läser Leia högt från lappen. Är det långt kvar? frågar hon och tittar på Wan som styr raketen.

– Nejdå, vi är nästan där, säger Wan. Gå till utkiksfönstret och ropa när ni ser en stor planet med en massa ringar runt om.

– Där! Där är den, ropar Leia och Obi i munnen på varandra. Saturnus!

Mycket riktigt, den näst största planeten i vårt solsystem med dess ringar av is och sten ligger framför dem.

– Finns det verkligen diamanter på Saturnus? frågar Leia lite tvekande.

– Det gör det faktiskt, svarar Zen. Och de regnar ned från molnen. Istället för regndroppar regnar det diamanter.

Leia och Obi tittar på honom men det syns att de inte tror på ett enda ord han säger.

– Mig lurar du inte, inte ens det minsta lilla barn skulle tro på dig, säger Obi.

– Zen har rätt, det är sant, säger Wan. Runt Saturnus finns en gas som heter metan. När det blir blixtoväder på Saturnus ombildas gasen till sot eller kol. Sedan trycks sotet ihop så mycket att det hårdnar till något som kallas grafit. När grafiten sedan faller ned genom molnen omvandlas det till diamanter. De största diamanterna kan vara så stora som tio centimeter. Ni kommer snart att få se själva!

Vännerna kommer allt närmare Saturnus. Nu är de väldigt nyfikna på att få se alla diamanter. Problemet är bara att Saturnus snurrar mycket fort och det gör att det lätt uppstår kraftiga vindar vid ytan. De kan vara lika starka som åtta orkaner på jorden. Det går absolut inte att landa på Saturnus, det blåser för mycket.

– Det var en rymdsond som heter Voyager 1 som upptäckte de där hemska vindarna, berättar Zen. Men det var länge sedan. Nu har Voyager 1 lämnat vårt solsystem och är det föremål som är längst bort från jorden av alla. Jag undrar vad den får se just nu?

– Jag vill se diamanter! säger Obi, det är vad jag vill se!

Det går inte att komma närmare Saturnus så Wan bestämmer sig för att använda deras uppfinning Den magiska uppsugaren. Den fungerar alldeles utmärkt och vipps har han sugit in några diamanter. När Obi får se diamanterna ser han väldigt besviken ut.

– Det där är inga diamanter, de gnistrar inte alls! De ser ut som smutsiga glasbitar, säger han.

– Det är oslipade diamanter, svarar Zen. Kanske kan en del av Saturnus diamanter bli vackra smycken om de slipas men en del duger nog endast till att göra verktyg av. Alla diamanter är inte jättefina men de är väldigt hårda så de kan användas för att tillverka andra saker, till exempel starka borrar.

Plötsligt ringer det i Zens telefon. Det är hans kusin Elin Mask, lika bra att sätta på högtalaren så att alla får höra:

– Hej allesammans, säger Elin. Hur går det för er?

– Nu har vi bara två ingredienser kvar, svarar Zen. Vi har precis satt fart mot Uranus.

– Det låter finfint. Jag måste fråga om ni sett till jultomten?

– Vi har inte sett det minsta spår efter tomten. Inte på Venus, Merkurius, Jupiter eller Saturnus, berättar Wan.

– Det avgör saken, säger Elin. Vi får efterlysa honom i hela solsystemet, kanske i hela galaxen. Vem vet var han kan ha tagit vägen. Det värsta är att tomtemor är fruktansvärt sur på att han inte är hemma och hjälper till med julklapparna. Han har väl inte tröttnat på att vara jultomte och rymt? Nu kommer det kunder här, måste gå. Lycka till med letandet, avslutar Elin och lägger på.

Plötsligt är den framför dem. Uranus!

– Vilken vacker planet, suckar Leia, alldeles ljust blågrön.

– Den gör mig sugen på glass, säger Obi. Jag tycker den ser ut som en stor skopa blåbärsglass eller kanske mintsorbet. Mums!

Zen har plockat fram lappen med alla ingredienser på.

– En rejäl näve is från Uranus, läser han högt. Wan, det blir ett uppdrag för dig.

Wan fäller ut griparmen från Örnen. Det är tur att griparmen är så lång för isen på Uranus är en fjärdedel in i planeten. Till slut tar sig armen genom lagret av gaser och vätskor och kan plocka upp en näve is. Wan drar upp den sörjiga isen och lägger den försiktigt i en burk. Det ryker om den.

– Vilken konstig is, säger Leia fundersamt. Den är ju alldeles varm. Is ska ju vara kall.

– Jag håller med dig. På jorden vet vi vad is är, det är vatten som frusit, berättar Zen. Men is är inte detsamma överallt i solsystemet. Det som vi kallar is på jorden är inte detsamma på Uranus. Isen på Uranus är bara lik vår is till formen, egentligen är det mer som en trögflytande varm vätska.

Uranus är långt från solen och därför är det kallt på planetens yttre del men ju länge in mot kärnan man kommer desto högre tryck blir det och desto varmare blir det. Under extremt högt tryck och temperatur kan denna märkliga typ av is som Leia och björndjuren samlat in bildas.

Så är Leia och björndjuren på väg igen. Denna gång mot Neptunus för att hämta den sista ingrediensen till det hemliga raketbränslet och för att leta efter jultomten. När de åkt några timmar börjar det plötsligt blinka och tjuta i Örnen .

– VIKTIGT MEDDELANDE, VIKTIGT MEDDELANDE!

Obi slår händerna för öronen och försöker överrösta larmet:

– Vad är det som händer? skriker han

Leia rusar fram till kontrollpanelen och skruvar ned ljudet.

– Ett viktigt meddelande har precis inkommit till Örnen, säger hon. Kom hit allesammans ska vi se vad det är.

På skärmen står det ”MATS T– 43 hours and counting”

– Det ser ut som ett mystiskt meddelande, men jag vet vad det betyder, säger Zen. Den svenska satelliten som kallas för Mats ska skickas upp om 43 timmar från en rymdbas på jorden. ”Counting” betyder att de på rymdbasen räknar tiden tills det är dags för uppsändning och att allt just nu ser bra ut.

– Det låter jättespännande, säger Leia. Kan vi inte åka dit och se på när de sänder upp satelliten Mats?

– Det är ganska långt att åka. Vi måste resa hela vägen tillbaka till månen om vi ska se det riktigt bra, funderar Wan. Men det är första gången på jättemånga år som Sverige skjuter upp en egen satellit, det måste vi se!

De andra håller med. Trots att det endast saknas en ingrediens och trots att de inte hittat tomten ännu så vänder de raketen och beger sig tillbaka mot jorden och månen igen.

– Vi åker tillbaka till Neptunus efter vi sett Mats åka ut i rymden, säger Zen. Det är ju ända hela åtta dagar kvar till julafton, det måste vi ju hinna.

De andra nickar.

– Det pirrar redan i min mage, säger Leia. Jag har alltid velat se en riktig raketuppsändning. Nu gäller det bara att inget går fel…

Leia har rätt. Det gäller att se till så att inget viktigt går fel när en satellit ska skickas upp. Därför har många tekniker och ingenjörer undersökt att Mats verkligen är redo att sändas upp i rymden.

Det är mycket en satellit måste stå ut med. Mats måste klara både kyla och värme, skakningar, ryck och små explosioner. När satelliten väl är uppe är den omöjlig att laga om den går sönder. Därför måste allt kollas igen och igen tills man verkligen är säker på att Mats håller.

Raketen Örnen far fram genom solsystemet i full fart. Leia vänder sig till Zen och frågar: Kan inte du berätta hur det fungerar med en uppsändning av en satellit?

– Visst kan jag det, svarar Zen. Just nu är Mats på rymdbasen. Där står en jättestor raket och i raketens nos har Mats monterats. Även om det ser ut som att den stora raketen är en enda raket så innehåller den flera mindre raketer. De mindre raketerna har egna motorer och eget bränsle. De kallas för raketsteg. När de startar ger de den stora raketen extra skjuts och hjälper den att nå rymden. Sedan faller de av och brinner upp innan de når jorden.

– Titta, där framme är äntligen månen, utropar Obi. Landa på ett bra ställe nu Wan så att vi kan se när Mats sänds upp.

Wan är en duktig pilot och styr Örnen till en perfekt plats på månen.

– Nu är det bara att vänta på att det ska börja, säger Wan och ryser lite av förväntan.

10...9…8…7…6…5…4…3…2…1 Lift off!

Om Leia och björndjuren var nere på jorden, på rymdbasen, just nu hade de hört ett vidunderligt vrål och känt en stark värme. Det hade varit eld och rök överallt. Men nu sitter de i Örnen på månen och hör ingenting. Raketen med Mats är på väg ut i rymden och snart är den uppe på 600 kilometers höjd. Raketen gör sig redo att släppa ut Mats.

– Jag kan se att Mats precis lossnar från raketen, säger Wan när han tittar genom kikaren. Nu svävar Mats fritt i rymden.

Allesammans jublar där de står vid Örnens stora utkiksfönster. Mats har fått en alldeles egen plats i rymden där den ska sväva i en bana över jordens nord– och sydpol, varv efter varv. Det tar Mats en och en halv timme att resa ett helt varv runt jorden.

Plötsligt börjar Mats röra på sig. Satelliten vrider sig lite åt höger, lite åt vänster, lite bakåt.

– Nu får Mats snart bestämma sig, vad gör den där satelliten egentligen? muttrar Obi.

– De håller på att rikta in Mats. Det gör de nere från jorden, från Kista utanför Stockholm, förklarar Wan.

I Kista utanför Stockholm arbetar ingenjörer och forskare. De skickar meddelanden till en stor antenn som sitter på den svenska rymdbasen Esrange. Esrange ligger nära Kiruna i norra Sverige. När Mats passerar över antennen på Esrange tar satelliten emot meddelanden om vad som ska göras. Till exempel hur satelliten ska vrida solpanelerna. Det är med hjälp av solpanelerna som Mats kan få energi till sina instrument. När Mats passerar över antennen skickas även meddelanden tillbaka till Kista med all information som satelliten samlat in.

– De är allt bra finurliga de där ingenjörerna, mumlar Wan belåtet.

– Titta, där är ju en till satellit, säger Leia. Och en till, och en till…det är ju massor av satelliter här uppe!

– Det har du rätt i Leia. Mats är bara en av många men det är vår satellit, säger Obi.

– Just de där satelliterna är Copernicus sentineller, berättar Wan. De har i uppgift att ta bilder av jorden för att upptäcka bränder, oljeutsläpp från fartyg, luftföroreningar, nedhuggning av skog och mycket annat. Vi har mycket nytta av satelliter.

– Hjälp! Vad är det där? skriker plötsligt Obi.

– Muttrar, raketer och döda satelliter! Det är rymdskrot, säger Zen.

– Vadå skrot i rymden? undrar Obi

– Du får läsa här. Jag hinner inte berätta nu, vi måste rädda Mats, säger Wan.

Han kastar datorn till Obi som läser högt:

”Rymdskrot är föremål som människan skickat upp i rymden men som inte används längre. Det kan vara gamla satelliter eller delar av trasiga rymdraketer. Rymdskrot far runt jorden väldigt fort. De kan när som helst träffa viktiga satelliter eller rymdraketer med människor i.”

– …eller björndjur i, muttrar Wan.

Obi fortsätter att läsa: ”Med hjälp av bland annat teleskop kan vi hålla koll på hur rymdskrotet rör sig runt jorden. Vi kan se och följa saker som är så små som fem centimeter. Men det kan finnas mer än 170 miljoner rymdskrot som vi inte kan se.”

Medan Obi läser om rymdskrot startar Wan rymdraketen Örnen.

– Mats får inte krocka med ett rymdskrot det första den gör, muttrar Wan. Plocka fram mitt gamla fiskenät Zen. Det ligger längst bak vid maskinrummet.

– Vi ska ut på fisketur! jublar Obi. Jag älskar fisk!

Fiska är precis vad Leia och björndjuren ska göra nu. Men inte på det sätt som Obi tror. Att fiska är just nu det enda sättet att rädda Mats.

Nu tror du säkert att Wan blivit lite tokig. Det tror Leia, Obi och Zen ganska ofta för Wan brukar få märkliga idéer. Nu vill Wan rädda Mats med hjälp av det gamla fiskenätet som Zen har plockat fram.

Mats är en liten satellit, en mikrosatellit, och den är inte större än en diskmaskin. Även om Mats är liten far de små rymdskroten fram snabbt och om de träffar satelliten kan det sluta riktigt illa.

– Jag ser ett rymdskrot, skriker Obi. Det är på väg rakt mot Mats.

Wan styr Örnen närmare Mats. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun. Det får inte bli fel.

Zen står beredd, och när Wan skriker: NU! kastar Zen ut nätet som fångar in det vildsinta lilla rymdskrotet precis innan det träffar Mats.

– Bra fångat, hurrar Leia som hjälper till att hala in nätet med den lilla fångsten.

Nu har de räddat Mats, i alla fall för den här gången.

– Vad är det som kommer där uppe, säger Leia undrande och pekar upp mot något som ser ut som en jättestor satellit.

– Det där är Hubble-teleskopet, svarar Wan. Det tittar inte ned på jorden som satelliter som Mats gör. Det tittar ut i rymden. År 2021 skickades ett alldeles nytt teleskop upp, det heter James Webb-teleskopet. Det letar efter planeter runt andra stjärnor än vår sol. Planeter som påminner om jorden. De kallas för exoplaneter. Där kan det kanske finnas utomjordiskt liv.

– Titta vilka fina bilder jag hittat som James Webb-teleskopet har tagit, säger Obi och håller fram datorn. Det är fantastiska bilder av stjärnor och planeter långt härifrån.

Zen ser ut att fundera riktigt ordentligt. Plötsligt säger han

– Jag tror att vi ska låna James Webb en liten stund. Vi har inte hittat jultomten ännu och vi behöver all hjälp vi kan få. Det är bara tre dagar till julafton, hittar vi inte tomten snart blir det en katastrofal jul!

De andra håller med och Wan lägger om kursen för Örnen. James Webb-teleskopet är en bra bit bort, på andra sidan månen. De är inte riktigt säkra på att de får låna teleskopet, kanske någon forskare på jorden kommer att bli arga på dem. Men de måste hitta jultomten innan det är för sent. Solsystemet är så stort, kanske är detta deras sista hopp.

När de kommer fram kopplar Wan samman Örnens dator med datorn på James Webb. Han skriver: ”Leta efter farbror med vitt skägg, renar och en släde”.

Den stora spegeln på teleskopet börjar röra sig. Nu är det bara vänta och hoppas att något ska dyka upp.

Leia och björndjuren sitter och gör ingenting. Det finns ingenting de kan göra, bara vänta och vänta. Det var en bra stund sedan de skrev in sökorden i datorn: farbror med vitt skägg, renar och en släde. Ännu har ingenting hänt. Kanske kan inte ens världens skarpaste och bästa teleskop hitta jultomten. Vännerna har letat efter jultomten över hela solsystemet. De har varit på både månen, Mars, Venus, Merkurius, Jupiter, Saturnus och Uranus utan att hitta ett spår av honom. Solsystemet är stort och det är bara två dagar till julafton. James Webb-teleskopet är deras sista chans.

– Det blir ingen jul i år, säger Obi och suckar. Det blir ingen jul utan jultomten och alla julklappar.

Då börjar det blinka på datorns skärm. ”Tre bilder av sökorden är funna”.

Leia och björndjuren kommer på fötter och springer fram till datorn.

– Få se bilderna då, säger Obi och hoppar upp och ned.

– Nej, nej, nej. Det där är inte tomten, utbrister Zen när den första bilden visar sig. Det där är ju solen och det som ser ut som en tomteluva är ju en solstorm. Få se nästa bild!

När de får se den andra bilden utbrister Leia:

– Ska det där föreställa jultomtens släde? Det syns ju att det bara är några stenar i en av Saturnus ringar som råkar se ut som tomtens släde.

De tittar på varandra. Obi ser ut som att han strax ska börja gråta, så besviken är han.

Då kommer den tredje bilden.

– Titta, säger Wan. Titta allesammans! James Webb är fantastiskt, teleskopet har hittat tomten!

På bilden ser de klart och tydligt en liten jultomte som sitter i sin släde.

– Var är han? Var är han? skriker Obi

Wan studerar noggrant bilden, till slut säger han: Tomten är på Pluto!

Wan sätter fart på rymdraketen Örnen. När de äntligen kommer fram till utkanten av solsystemet börjar de leta efter den lilla, lilla dvärgplaneten Pluto.

– Var är den? undrar de.

– Där, där borta. Jag kan se den, utropar Leia.

Mycket riktigt. Där är den lite rödaktiga Pluto.

Det tar inte lång stund innan de hittar en mycket frusen jultomte och två dystra renar sittandes vid kanten av en isvulkan.

– Vad gör du här? undrar Obi och tittar frågande på tomten.

– Jag åkte fel, och sedan tog det lilla raketbränsle jag hade kvar slut. Jag trodde att jag skulle hitta plutonium på Pluto. Elin Mask berättade att plutonium är ett riktigt starkt ämne som används då man skapar energi. Men det finns inget plutonium på Pluto, även om man kan tro det, säger tomten dystert.

Zen skakar på huvudet.

– Bara för att det heter plutonium betyder det inte att det finns på Pluto, säger han. Plutonium är dessutom mycket farligt, det är ingenting som du bara kan åka och hämta med din släde och dina renar. På jorden används plutonium i kärnkraftverk som tillverkar el men man måste vara mycket försiktig med det ämnet.

– Jag tror att du behöver lära dig lite mer om naturvetenskap jultomten, säger Wan.

– Det har du nog rätt i, svarar tomten. Tack för att ni hittade mig och renarna!

De klättrar in i rymdraketen Örnen. Det är knappt att tomten, släden och renarna får plats.

– Det är tur att du och renarna är lika små som vi, säger Leia, annars hade vi inte fått plats. Jag måste fråga dig en sak jultomten. Du verkar också kunna bli liten som ett björndjur när du behöver det, precis som jag. Hur kan du det?

– Oh, oh, oh, skrockar jultomten. Det, Leia, beror på den magiska mossan och laven. Samma sorts mossa och lav som finns på Alvaret på Öland finns i fjällen där jag bor. De är magiska.

– Vi har glömt en sak, utropar Zen plötsligt.

I glädjen över att ha hittat tomten har de alldeles glömt bort att de behöver en ingrediens till för att tillverka tomtens hemliga raketbränsle. Utan raketbränslet, inga julklappar!

– Vi måste stanna till på Neptunus på vägen hem, säger Wan bestämt. Där finns den sista ingrediensen – helium.

– Vad är egentligen helium? undrar Leia

– Helium är det näst vanligaste ämnet i universum, berättar Wan. Det är en gas som inte luktar något eller har någon färg. Helium är lättare än luft.

– Ibland har man det i ballonger, säger Obi. Du vet sådana där ballonger som flyger av sig själv.

Nu ser de Neptunus i utkiksfönstret.

– Här på Neptunus blåser det ännu mer än på Uranus, kan ni tänka er vilka vindar! säger Zen.

Vi får använda vår uppfinning Den magiska uppsugaren igen, det var verkligen en av de bästa saker vi kommit på!

Wan suger upp lite helium och pumpar in i en behållare. Lite helium pumpar han in i en stor vacker röd ballong också. Ballongen lyfter genast mot taket i Örnen.

– Jag älskar ballonger, säger Leia.

– En liten varning, säger Zen. Helium är livsfarligt att andas in. Gasen tränger bort syret vi har i våra lungor, får vi helium i oss kan vi inte andas. Släpp inte ut det, låt heliumet stanna i ballongen.

Nu har de alla ingredienser de behöver, och de har hittat jultomten. Dags att fara tillbaka mot månen och jorden, för än är de inte klara. De måste blanda samman det hemliga receptet innan julafton.

– Månen i sikte, ropar Obi som håller vakt i utkiksfönstret på Örnen.

– Äntligen, säger Leia

Wan styr rymdraketen till månens baksida där Elin Mask har sin butik för underbara godsaker och solenergi. De tar fram det hemliga receptet och börjar blanda:

– En skopa järnoxid från Mars, läser Leia och lägger det i en stor bytta.

– Några droppar svavelsyra från Venus kommer här, säger Obi

– En halv skopa damm från Merkurius och en lagom stor sten från Jupiter, säger Wan

– Några diamanter från Saturnus, en rejäl näve is från Uranus, fortsätter Zen, och toppa med lite helium från Neptunus.

De pumpar upp ordentligt med solenergi från Elins butik. Sedan blandar Leia alltsammans, mycket försiktigt.

– Så, då var det klart, säger hon och räcker tomten en stor behållare med raketbränsle. Dags att bege sig mot jorden igen.

Tomten nickar och säger: Tack allesammans, nu får vi skynda oss tillbaka till Esrange. Det är lika bra att ni följer med så att tomtemor får tacka er också.

Det är klart att Leia och björndjuren hänger på, det är ju ändå på vägen hem till Öland. De packar ihop sina saker i Örnen och beger sig mot jorden igen.

– Sa du Esrange? frågar Wan och tittar på tomten. Är det verkligen där du bor?

– Jajamensan, svarar tomten. Det trodde ni väl inte kan jag tro, skrockar han nöjt. Finns det något bättre ställe att bo på än vid en raketbas? Det gör det väldigt lätt att ta sig ut i världen för att dela ut julklappar, och ut i rymden.

Till Esrange hittar de allesammans. Det är Sveriges enda rymdbas och den ligger utanför Kiruna i norra Sverige. När de kommer fram står tomtemor och väntar på dem.

– Vad det är härligt att vara hemma, säger tomten när de landat. Nu har jag otroligt mycket som måste bli klart innan jag ska ge mig ut på årets viktigaste uppdrag.

Efter lite varm glöggsaft, en lussebulle och en rundvandring i tomtens verkstad börjar det bli dags för Leia och björndjuren att åka hem.

Innan de åker hem till Öland igen räcker Leia över ett paket till tomten.

– Lika bra att du lär dig lite om naturvetenskap, säger hon och skrattar. Speciellt kemi och fysik…

– Tack så mycket, säger tomten när han öppnar paketet. Jag ska läsa boken så fort julklapparna är utdelade, ler han.

För sista gången under detta äventyr startar Wan upp maskinerna i rymdraketen Örnen och sätter kurs hemåt – mot Öland och mossorna på Alvaret!

God jul, önskar Leia och björndjuren!

Eftertext

Följande går att läsa i Ölands Tidning på julaftons morgon:

”Forskarna på den europeiska rymdorganisationen Esa meddelar att något märkligt inträffat med det nya James Webb-teleskopet. Teleskopet har fungerat perfekt sedan det sändes upp men för några dagar sedan började det skicka de mest märkliga bilder till jorden innan det plötsligt började fungera som vanligt igen. Forskarna vägrar dock att visa de märkliga bilderna.”

– Vi kan inte berätta det här för någon, ingen kommer att tro oss, viskar forskaren Stina till sin arbetskamrat på Esa.

– Nej, detta får vi hålla tyst om, svarar Stinas arbetskamrat. Jultomten på Pluto? Hade jag inte sett det med egna ögon hade jag aldrig trott det. Om någon frågar säger vi att det är utomjordningar på bilderna! Kom nu så går vi och firar jul!